Resan

.. låter ju helt otroligt i lilla lilla Sverige!
Men faktum är att så är fallet. Här är epicentrum enligt aftonbladet.se.

Vad beror det här på?
 Att det sker nu när det var 100 år sedan sisst.
Har det med växthuseffekten att göra?

Har gjort en super bra remix.. han är tokigt duktig.. han har sin blogg här.. där skriver han nästan varje dag..

mamma vet jag inte om det finns något som heter. Det borde det göra.

En lejon mamma är en mamma com kan vara riktigt tuff mot sina barn, ge tonvis med kärlek men om någon anna är tuff mot deras barn eller gör dom besvikan så är det klorna och och morrande.

Jag ska bli en lejon mamma när jag blir stor..

innehåler mycket känslor om man låter det vara så men orkar man det.
 
Under min utbildning var jag en stark flrespråkare av att en sjuksköterska måste se till själ och ande. Se människan och inte ha ett objekt framför sig som heter patient. Skappa en förståelse och en gemmenskap md pat som inte var hans eller min utan vår, min och människans.

Allt lät så bra och jag kunde känna att detta inte ska vara så vårt att anamma..
Det är det, hur kallt  det är låter så måste det bli sagt. Kan ha att göra med att jag är så pass ny fortfarande att jag inte helt och hållet hunnit titta upp från mediciner, ronder, biståndsbedömare och anhörigsamtal för att se.

Tittade på en film på TV igår om en kvinna som var cancer sjuk och hur hon sakta tynade bort och hur familjen hanterad detta på olia sätt. Det rörde mig något otroligt.
Samtidigt läser jag dagligen vimmelmamman's blogg som ger mig så mycket tankar på just själen.
Hon skrev nyligen ett inlägg om hur de hade svårt att sätta en infart och hur de stacka och stack och stack. Hon refererade sig själv som en männsklig nålkudde. Hade igår en sådan pat som inte gick att sticka.
Många tankar gick då till henes ord och hennes upplevelse. Försökte mildra genom att bekräfta hans plåga som i detta fall var jag och förklara varför det är så här och beklaga för det är det ända jag kan göra. Beklaga.

Kunde inte sluta gråta efter filmen. Har nog många mer känslor än vad jag ger mig själv möjlighet att känna. De smyger på mig när jag ser film eller hör om något tragiskt.

Var på glögg fest  för 3 veckor sedan. oj.. redan 3 veckor.. i alla fall..
Jag har gjort all min praktik på på ett mindre lasarett.
Hade många av minna FÖRSTA på det lasarettet. En del är mer minnesvärda än andra.
Var med vid mitt första cancer besked där.
Var en kvinna som kom in för att hon mådde så illa. Vissar sig att hela mage är full med metastaser.
Stöttade henne, höll hennes hand, satt tysta, förtydligade vad doktorn egenligen sa och så satt vi tysta en stund till. Var så vacker. Pratade om hur hon ska berätta för närstående och om hon skulle berätta något. Pratade om att inte lägga hela bördan på sig själv utan att låta andra hjälpa dig att bära den.
Starkt tillfälle för mig.
Fick reda på gjögg festen at den kvinna gick bort 3 månader senare. Min  klasskamrat var med henne då. det rörde mig något otroligt.
När jag ser sådana filmer som jag såg igår tänker ja tillbaka på alla oroliga närstående och alla tillfällen har har hållt en näståendes hand när des partner gått bort. Jag måste vara kall till en viss grad för att klara det för att 1 gång varannan månad ha gråtkalas mend et säger inte att jag inte ska se människan bakom pat. utan att inte ta människans upplevelse och göra de till min. då det inte är mig sorg utan människan framför mig, sorg.