en sjuksköterskas tanke..
Då har jag varit färdig ssk i drygt 3 månader. Det känns som man har levt med skydds lappar i 2 månader. Jag har sett och gjor det jag ska göra och det som rör minna patienter. Nu när jag börja få in någon sorts rutin på det hela så börja jag höra det som händer runtomkring. Inte bara positivt. Bra att jag är uppmärksam på pat rumtomkring me en del gnäll o gnabb kunde jag vara utan.
Är väll en balansgång detta som allt annat.
Brukar vara så med mig att efter 3 månader efter ha börjat något nytt måste jag se upp med mig själv lite så jag inte blir för kaxig och för självsäker. Ok, att jag har hajat rutinerna och fått någon sorts egen tecknik på allt det praktisk men har mycket mycket mycket kvar att lära. mycket teori och att sätta ihop det ena med det andra och vara uppmärksam på alla märvården och kunna förutspå vad som kan ev hända med pat i framtiden. Vilket i sig känns jätte bra då jag är så sugen på att plocka upp e bok och spettsa in mig på infektioner.
Omvårdnaden känns lite som e har kommit på efterkälke. Vill göra så mycket mer än vad jag hinner med. Vill göra massor med omvårdnadsprocesser där det utväderas och reflekteras på hur jag kan hjälpa pat på bästa sätt..
Kan lite bra att det känns bra just nu och inte riktigt lika skrämande som tidigare. Får fokusera på mig igen och itne så ycket på många andras dåliga energi. Blir bara frustrerad på att all den energi, negativa energi som de utger skulle kunna gå till något så mycket bättre, något posetivt. Bra med energi emn svårt att rikta den rätt. Kan tycka att det kanske finns de som jobbat för länge och glömt vem de är där för. Jag är dör för att det är ett jobb och jag typ får lön för det men jag jobbar även för pat.
gäller att inte hönga med i deras snack.. *suck* på det sättet känner jag mig lite obalanserad och inte så självsäker på mig själv då jag faktiskt rycks med i den negativa inställningen.
jag jobar på mig själv.. jag jobar på mig själv... ett livslångt projekt :)
